Min syster som liten
Vi tittade på gamla filmer från förr igår kväll.
Vart chockad.
Min syster var inte alls som jag mindes henne.
Irriterande och väldigt jobbig.
Hon vad jättekul.
Hon sa väldigt viktiga saker med en jättepipig röst.
Samtidigt hade hon ett stort flin och gjorde yviga rörelser.
Jag var mig inte alls lik.
Hade tandställning, var sur, blek och en spretig borste till hår.
Imorse kom mamma och pappa fram till mig och sa:
Det var kul igår, M har förändras mycket, men du var dig lik!
Det hoppas jag verkligen verkligen inte att jag var.
Jag hoppas dom skämtade.
Var ironiska.
Men det var dom inte.
Det var en trevlig start på dagen.
Men sen kom M.
Jag kunde inte sluta tänka på henne som den lilla glada flickan med den väldigt pipiga rösten.
Då skrattade jag,
Och skrattade.
Skrattar.
HAHAHAHAHA!!! men sånt är alltid roligt o höra, som när mormor påpekar att jag har nästan inte ändrat mej det minsta sen bilden på hennes nattduksbord, då jag står hjulbent som en gris, knallröd med håret åt alla håll med en glass i min egen storlek runtsmetad i hela ansiket. Jag tackar o ler och går sedan o tar livet av mej .. mentalt ;)
